Klockan 6:17

Man lär sig förstås snart att förhållandet till tid och tider är annorlunda i Colombia, jämfört med Sverige. Om jag frågar hur lång tid det tar att köra härifrån till stan kan jag få svaret: 1 timme. Det kan en rallyvärldsmästare nog klara. För oss andra tar det 1½ timme eller mer.

Det är lite svårare att vänja sig vid att överenskomna tidpunkter inte håller. Som när man blir inbjuden till fest klockan halvåtta – och inte ens värdfolket har kommit då!

Så småningom har jag förstås vant mig, och jag blir inte längre så irriterad eller bekymrad. Bara ibland.

Men jag begriper inte alls varför också proffsen ljuger om tiderna. T.ex. taxichaufförerna som påstår att det tar tre timmar till Cartagena även om det tar fyra. Och om man undrar, får man bortförklaringar, t.ex. det var därför att det är så många hål i asfalten. Men de var där ju också i går och förra veckan!

Eller flygbolagen! På stora flygplatser i USA började man för några år sen använda minutprecision. Det blev avgång från Newark kl. 6:17 istället för 6:15 – och det stämmer rätt ofta. Åtminstone kan det ju användas för att skilja avgångarna från varandra, när det är många flyg till samma destination. Men här! De två flygbolagen har var sin avgång till Bogotá på förmiddagen, och ytterligare en på eftermiddagen. Den faktiska precisionsnivån är just så: förmiddag. Man kan vara rätt säker på att det inte är före 9:30 och antagligen inte efter kl. 11. Men på biljett och skyltar står det 9:34. Det är rätt komiskt – men roligare blir det när förseningen meddelas i högtalarna. Avgången flyttas nu till 9:54. Ha, fan tro’t!

När jag såg den manipulerade urtavlan tänkte jag att en sån klocka vill jag ha, här i Colombia.

Kärleksfullt arbete

Jag ville få cykeln reparerad. När jag såg vad den här glade mannen hade skrivit på sin vägg visste jag att jag kommit rätt:

Aqui se trabaja con amor!! – Här arbetar vi med kärlek!!

När är man svart?

Jag läste nyligen att 10,5% av Colombias befolkning är svart. Det är en officiell siffra, från senaste folkräkningen 2005. Det låter för lite tycker jag, i förhållande till min mycket subjektiva upplevelse. Men den beror naturligvis på var jag rör mig, i vilka delar av landet och i vilka sociala skikt, i stan och på landet osv.

Av de 12 i collaget är det högst tre som skulle definiera sig själva som svarta eller afro-colombianer. Det vet jag, för jag känner alla utom den buttre pojken i andra raden.

Så letade jag lite mer och konstaterade att vid folkräkningen 1993 hade bara 1,5% kategoriserats som svarta. Det var ju tokigt. Sedan dess har staten själv publicerat mycket varierande siffror, från 16 till 25%. Och nu till sist alltså 10,5%. Hur kan det bli så?

Börjar man gräva lite tycks det finnas några samverkande faktorer:

1. Först på 1990-talet blev det möjligt att tala öppet om ”afro-colombianer” som en etnisk grupp som fanns representerad överallt i landet. Tidigare fanns officiellt ”negros” (svarta) bara i gettoliknande områden, i några av de större städerna, och i några enstaka byar.
2. 1993 antogs Lag 70 som erkände comunidades negras (svarta samhällen) och deras rätt till bl.a. kollektivt ägande av markområden. Med Lag 70 såg det på ytan ut som om det kunde vara en fördel att vara svart.
3. Hur frågar man vid folkräkningen? Vid folkräkningen 1993 ställdes frågan så det var besvärligt att definiera sig själv som ”svart”. 2005 var det lättare, men nu var frågan så krångligt formulerad att många säkert inte kunde svara (fråga 33 i formuläret).
4. De flesta colombianer är nog i någon grad mestizos, dvs. av blandad europeiskt och indiansk härstamning. Och många har krångligare bakgrund, t.ex. mestiza mor och mulatto far. Då blir man t.ex. moreno (brun) eller trigueña (”vetefärgad”) – mycket vanliga kategorier. Men ingen av dessa fanns med i folkräkningen.
5. Vem bestämmer? Det visade sig att folkräknarna var mycket mer benägna att kategorisera personer som svarta eller mulatter, än dessa personer själva! Detta var särskilt tydligt i städerna.
6. Är kvinnor svartare än män? Vid folkräkningen 2005 var det 20% vanligare bland kvinnor att man definierade sig som svart!

Jag som trodde det var lätt. Men frågan är nog felställd, man kan inte i Colombia efterfråga en definition av ”svart”. Kanske kunde man istället fråga ”hur blir man svart”?

En källa: P. Wade: Defining blackness in Colombia.

God jul!

Julen var över när jag hittade motivet til mitt julkort. Det är helt normalt – och jag glömmer alltid att skicka. När jag grips av dåligt samvete händer det att jag skickar ett nyårskort eller brev. Men nu har jag ett motiv, så kanske blir det julkort i år. För säkerhets skull lägger jag det på nätet redan nu.

Solen gassade när vi körde genom byn Sampués i departementet Sucre. En åsna stod tålmodigt på åsnors vis, med huvudet i skuggan. På platsen sidan om huset hade man tydligen bränt avfall eller skräp. En sliten sko låg kvar i askan. Men det som fick mig att stanna, backa och ta fram kameran var förstås väggmålningen.

En påpälsad jultomte med julklappar, i sin släde med renar som drar genom granskogen. Plötsligt har den vitkalkade väggen blivit till kylig snö.

Hur kommer det sig att tomtegubben inte har lagt ifrån sig luvan och bytt om till shorts och kortärmad skjorta? Och sandaler istället för de pälsfodrade stövlarna?

Vilken kraft det är i julsymbolerna! Utanför polishögkvarteret i Córdoba hade man inte nöjt sig med att hänga ljuskedjor i palmerna, utan byggt om dem till 15 meters ”granar” med gröna plastgirlander. Det såg rätt komiskt ut eftersom palmer ju bara har en krona längst upp – så först hade man konstruerat en slags krinolin att hänga girlanderna på. Och ljuskedjorna, blinkande stjärnor och hjärtan.

Ambulanta minuter

En cyklande man med låda på pakethållaren trampar envist fram på grusvägen. Det är mycket varmt. Det ser ut att vara en låda av frigolit, kanske säljer han fisk från sin kylbox? Jag kommer närmare och ska just köra om, när jag ser det.

”Minuter till salu”. Igen! Jag ber att få fotografera, och han ställer upp sig. Vi skiljs med glada leenden, men jag glömde att få en förklaring. Jag ville ju gärna veta hur affärerna går, varför han förvarar minuterna i en kylbox, om de har begränsad hållbarhet i värmen osv.

Hederliga statistiker?

När man (jag) tänker på statistik som en slags lögn är det ju inte därför att jag tror att de som jobbar t.ex. på SCB skulle vara lögnare. Det handlar mer om att man med smarta tabeller och diagram kan få det att se ut på ett annat sätt än det verkligen är. Man väljer skalor, man ändrar intervall, och annat så det ser ut som om … verkligheten var annorlunda än den är.

Det är förstås klandervärt att manipulera så, och lura sina väljare, kunder, överordnade, underordnade osv. Men ren lögn är det förstås inte, ”bara” bedrägligt.

Jag tror det är sant när svenska myndigheter säger att så och så många har avlagt doktorsexamen, eller att färre har dött i trafiken i år än förra året. När politiker slår på varann med arbetslöshetsstatistik vet vi ju att regering och opposition räknar på olika sätt. Regeringen har inte alla arbetslösa med, oppositionen har kanske också ”funktionellt” arbetslösa med i statistiken. Så kan man bråka om det ena eller andra är rimligt, men siffrorna är det vanligtvis inget fel på. Tror jag.

Direktören för DANE (Colombias SCB) Ernesto Rojas Morales avgick för ett par månader sen. Han hade fått nog av bedrägerier, och han var särskilt upprörd över att han blev förhindrad i att korrigera en statlig myndighets manipulation av statistiken. Och han fick ingen hjälp av vännen president Uribe – som hellre ville ha lögner än sanning om just arbetslöshet!

Morales efterträdare blev vicedirektören för just den myndighet som manipulerade! Också Morales företrädare César Caballero avgick när han fått nog, hösten 2004. Han vägrade att lyda när han fick besked om att inte publicera obehagliga siffror om våldet i Colombia.

Caballero har berättat underhållande och beskt om colombianska myndigheters statistiska tokigheter. Ett exempel:

”Enligt Försvarsministeriet har antalet soldater i FARC och ELN minskat betydligt, från 20 600 år 2002 till ungefär 16 000 år 2007. Enligt samma ministerium tillfångatog de väpnade styrkorna under denna period 24 464 gerillamedlemmar, nedkämpade 8 799, och ytterligare 7 988 deserterade. Av de 20 600 guerilleros år 2002 har de väpnade styrkorna alltså oskadliggjort 41 252.”

Duktigt gjort!

Lögn, förbannad lögn

Och statistik. Jag bläddrade i kommunens utvecklingsplan. Hur många bor det egentligen här, ville jag veta. Sådär ungefär. Det var minsann mycket precist: 10 985, så och så många kvinnor och män, så och så många i urbana områden eller på landsbygd. Det såg mycket tillförlitligt ut.

På nästa sida fanns befolkningsstatistik igen, med åldersfördelning och annat. Fint – tills jag upptäckte att det nu var i allt 22 717. Hur kunde detta hänga ihop?

Siffrorna kom från någorlunda samma år, 2004 och 2005 – men det var olika källor. De lägre siffrorna kom från DANE (den nationella statistikmyndigheten), de högre från den lokala SISBEN (ungefär som försäkringskassan).

Men eftersom jag råkar veta att DANE genomförde allmän folkräkning 2005, borde väl dessa siffror vara bäst? Då gick en massa korttidsanställda folkräknare omkring och knackade på, intervjuade och fyllde i blanketter, och satte sedan klistermärke på dörren (nåja, om det inte fanns dörr, på väggen). Här har vi räknat!

På kommunkontoret hade de förklaringen. DANE hade helt enkelt struntat i att räkna ordentligt, och istället gjort en massa gissningar. Så slapp man också att ta sig ut till de mera avlägsna delarna av kommunen, dit man knappast kan komma utan att gå eller rida. Och kanske krympte ocskå siffrorna nånstans på den långa vägen från den lilla perifera kommunen till DANE i Bogotá? Det skulle ju spara lite pengar, eftersom skattepengar krävs in centralt och delas ut till kommunerna i förhållande till antalet invånare. DANE är alltså inte intresserat av att siffrorna är korrekta.

Men SISBEN, som ansvarar för t.ex. sjukvård och äldrevård (det lilla som finns), de är intresserade och vill gärna ha korrekta siffror så de kan få pengar till sina aktiviteter.

Kommunen kan inte göra annat än att protestera uppåt. Än har ingenting hänt även om det har gått 2 år sedan folkräkningen. Och kommunens budget motsvarar fortfarande bara halva befolkningen.

Ingenmansrätt och kontrajordreform

Många bor kvar i byarna. De flesta har ingen jord längre, bara en liten tomt. Nu säljs tomter så små som 300-350 m². Där är inte plats till mer än huset, verandan och avträdet. Och några buskar och kanske en liten flock höns. Har man ett par grisar går de lösa i byn och letar efter något ätbart.

Har man lite jord går det ofta ändå inte att fortsätta med naturahushållningen. Det beror på att de stora jordägarna, vare sig de är banditer eller ej, besprutar sina stora betesmarker för att hindra ogräs och buskvegetation som stör korna. Giftet sprider sig så til och med basgrödor som yuca inte överlever. Resultatet är att man måste tjäna pengar för att köpa det man tidigare kunde odla själv. Så man måste odla mer robusta grödor och sälja till marknadspris. Ett problem är förstås att uppköparna ofta är lierade med storbönderna.

I detta område är plátano (matbananer) den helt dominerande kommerciella grödan. Förr kom man till byarna där uppköparna finns med åsna eller mula. Det var högst 5 km på gamla stigar och grusvägar. Rätten att färdas var självklar … tills jordarna lagts sammen av nya ägare. De förstörde stigar och vägar, förbjöd alla att passera över de nya inhägnade betesmarkerna. Det blir omvägar på kanske 10-15 km, när man nu ska förbi de nya godsen på 1 000 hektar eller mer.

Om man t.ex. bor i byn San Miguel är det sådär 5 km längs stranden till huvudorten Puerto Escondido. Men man kan inte längre komma fram längs stranden, för på ett par ställen är det för brant. Förr gick en stig förbi dessa ställen. Det gör det inte längre, eftersom den nye ägaren inte tillåter den trafiken. Så nu måste man ge sig ut på 15 km oländiga vägar – i regnperioderna helt oframkomliga. Då är det svårt att sälja sina varor.

En annan inkomstkälla finns i havet och floden, många olika slags fisk och krabbor. Men de nya hacendados har på många ställen köpt mark på båda sidor av floden – och då ingår naturligvis också floden i deras ägor! Det som tidigare betraktades som allmänning har plötsligt blivit privat. Stora delar av fisket har helt enkelt försvunnit – ingen vågar ens fiska i havet utanför de gods som bevakas av tungt beväpnade paramilitärer eller deras omdöpta efterföljare. Här i landet finns det nämligen inte längre några paramilitärer, säger presidenten.

Mere tid

 

Måske er der nogen der lider under vrangforestillingen at det dér med at købe billig tid i Colombia kun er for colombianere? Det er slet ikke tilfældet, som det fremgår af dagens billede. Minutterne leveres til alle destinationer.

Mancusoland

Det är mycket fridfullt. Korna betar och vilar i skuggan vid vattenhålet. En häst har slutit sig til sällskapet. Ingenting stör, utsikten är vid och det karibiska havet blått. Nära stranden ligger den välskötta gården. Till vänster i horisonten skymtar den lilla ön Tortuguilla (Lilla sköldpaddan). Det är varmt, med en svag bris från havet.

För 15 år sen såg det helt annorlunda ut. Då var marken odlad, med många grödor: majs, yuca (maniok), ñame, plátanos (matbananer), frukt, grönsaker. Här fanns många små gårdar, med höns, ett par kor och några grisar.

1995 kom de nyrika, först narcotraficantes, knarkhandlarna. De hade enormt mycket pengar och betalade bra när de köpte upp stora och små gårdar för att lägga jordarna samman till stora haciendas. De flesta var mycket nöjda med betalningen de fått. Många av de tidigare småbönderna flyttade in till de större byarna och blev t.ex. hantverkare eller småhandlare. Några flyttade till större städer för att försöka bygga en materiellt bättre tillvaro där. De nya hacendados, godsägarna, kom med maskiner och bulldozers och utplånade åkrar, jämnade husen med marken. Landskapet förändrades. Gamla stigar och vägar stängdes av. Nu skulle det vara betesmarker till många kor.

Man byggde imponerande bostadshus och ekonomibyggnader, anställde förvaltare och gauchos till att sköta boskapen – och för att hålla obehöriga på avstånd.

Fem år efter denna första våg av nyrika kom nästa. Dessa hade också mycket pengar, dessutom var de beväpnade. De kom med sitt eget folk, paramilitärerna. De betalade skapligt, men om någon inte ville sälja kom hoten. En av de nu jordlösa berättade: ”De sa till mig att det inte gjorde något om jag inte sålde, för då skulle de bara köpa marken billigare av min änka”. Då sålde också han.

Gården vid havet tillhör den värste av dem alla: Mancuso.