Följ skyltarna …

Visst ska man följa skyltarna, som det står på skylten! Om fartgränsen är 80, då kör man förstås i 80, högst. Får man inte köra om, så gör man inte det. Om trafikljuset visar rött så stannar man. Så gör vi, för det mesta, både därför att vi lärt oss att vara lydiga – men också därför att vi är överens om att det är förnuftigt.

Så fungerar inte trafiken här i Colombia. Absolut ingen lyder skyltningen. Inte vanligt folk, inte yrkesfolk, inte poliser. Skylten ovan står på en raksträcka, en ovanligt fin sådan t.o.m. utan hål i asfalten. Här skulle en försiktig normalsvensk köra 80-90 km/t utan att ha dåligt samvete. Men ett par hundra meter efter uppmaningen att vara lydig står en 40 km-skylt. Helt omotiverat. Lite längre fram är det omkörningsförbud enligt (den förnuftiga) skyltningen, men inte enligt de målade linjerna.

Det är faktisk helt omöjligt att följa skyltarna! Det skulle ibland innebära 20 km/t på bra väg, omkörningar i kurvor utan sikt, och andra dumheter. Lösningen har blivit att alla kör som de tycker är rimligt.

Jag kunde mycket väl förstå om det saknades skyltning. Men vem har varit så tokig att låta skyltar och linjer säga emot varandra? Och någon måste ju ha bestämt att 40 km-skylten ska stå där den står!

Mototaxismo

Ett annat fenomen som är svårt för en nordeuropé att förstå är mototaxismo, lätta motorcyklar som används till persontransport – och frakt. I de mellanstora städerna – upp till sådär en miljon invånare – är motorcykeltätheten överväldigande, och öronbedövande. Kollektivtrafiken i städerna är generellt dålig – och inte särskilt billig. Därför är det ofta mycket snabbare, billigare och mer bekvämt att hoppa upp bak på en motorcykel och komma ända fram!

Det har blivit så utbrett att 800 000 familjer i Colombia nu försörjs av denna trafik. Det är flera miljoner människor!

Det underliga är bara att verksamheten är olaglig. Man får inte bedriva taxiverksamhet med motorcykel. Det finns goda skäl för detta förbud: Det är farligt för passagerarna, det är farligt för medtrafikanter eftersom förarna är outbildade (många har inte ens körkort), många motorcyklar på en gång skapar stora miljöproblem med avgaser och oväsen, osv. Ändå fortsätter det, och problemet bara växer!

I många städer har man försökt att göra något åt det – att åtminstone begränsa trafiken. T.ex. genom att införa motorcykelfria zoner i centrum, eller förbjuda verksamheten vissa tider, vissa dagar. Här börjar det bli konstigt: Mototaxismo är ju redan förbjuden! När man då inför regler som säger att den förbjudna verksamheten är särskilt förbjuden söndag kväll och tisdag – ja, då betyder det i den colombianska praktiken att den har blivit tillåten på andra tider.

Några ställen har borgmästare och myndigheter försökt att begränsa taxiverksamheten så det kunde märkas. De har gett upp efter ett par dagar. De är redan för många, dessa mototaxistas, och ganska många av dem är demobiliserade paramilitärer.

Uribe

Fölg skyltarna om du vill, lyd lagarna om det passar. Laglöshet och statsmaktens frånvaro eller maktlöshet är en viktig del av tillvaron i Colombia. Men det är naturligtvis också viktigt att veta vilka lagar man kan strunta i – och vilka man trots allt bör följa.

Enligt grundlagen får presidenten inte delta aktivt i valkampen, presidenten är statsöverhuvud och är höjd över partipolitik och sånt. Det kan man tycka är en konstig regel, men så står det i grundlagen. Inför valen i oktober var president Uribe mycket aktiv. I valkampens slutskede var han inte bara ”abstrakt” i sina tal, men varnade tydligt väljarna i Bogotá för att rösta på vänsterkandidaten Moreno (som vann valet!), men utan att nämna namn. Det var ett klart lagbrott – tyckte också många av hans sympatisörer. Det intressanta är att de små tillstymmelserna till att följa upp på presidentens grundlagsbrott rann ut i sanden. När så många tyckte att det var en dum lag, var det OK att presidenten struntade i den. Han föregick ju med gott exempel.

Inte ens president Uribe följer skyltarna …