När är man svart?

Jag läste nyligen att 10,5% av Colombias befolkning är svart. Det är en officiell siffra, från senaste folkräkningen 2005. Det låter för lite tycker jag, i förhållande till min mycket subjektiva upplevelse. Men den beror naturligvis på var jag rör mig, i vilka delar av landet och i vilka sociala skikt, i stan och på landet osv.

Av de 12 i collaget är det högst tre som skulle definiera sig själva som svarta eller afro-colombianer. Det vet jag, för jag känner alla utom den buttre pojken i andra raden.

Så letade jag lite mer och konstaterade att vid folkräkningen 1993 hade bara 1,5% kategoriserats som svarta. Det var ju tokigt. Sedan dess har staten själv publicerat mycket varierande siffror, från 16 till 25%. Och nu till sist alltså 10,5%. Hur kan det bli så?

Börjar man gräva lite tycks det finnas några samverkande faktorer:

1. Först på 1990-talet blev det möjligt att tala öppet om ”afro-colombianer” som en etnisk grupp som fanns representerad överallt i landet. Tidigare fanns officiellt ”negros” (svarta) bara i gettoliknande områden, i några av de större städerna, och i några enstaka byar.
2. 1993 antogs Lag 70 som erkände comunidades negras (svarta samhällen) och deras rätt till bl.a. kollektivt ägande av markområden. Med Lag 70 såg det på ytan ut som om det kunde vara en fördel att vara svart.
3. Hur frågar man vid folkräkningen? Vid folkräkningen 1993 ställdes frågan så det var besvärligt att definiera sig själv som ”svart”. 2005 var det lättare, men nu var frågan så krångligt formulerad att många säkert inte kunde svara (fråga 33 i formuläret).
4. De flesta colombianer är nog i någon grad mestizos, dvs. av blandad europeiskt och indiansk härstamning. Och många har krångligare bakgrund, t.ex. mestiza mor och mulatto far. Då blir man t.ex. moreno (brun) eller trigueña (”vetefärgad”) – mycket vanliga kategorier. Men ingen av dessa fanns med i folkräkningen.
5. Vem bestämmer? Det visade sig att folkräknarna var mycket mer benägna att kategorisera personer som svarta eller mulatter, än dessa personer själva! Detta var särskilt tydligt i städerna.
6. Är kvinnor svartare än män? Vid folkräkningen 2005 var det 20% vanligare bland kvinnor att man definierade sig som svart!

Jag som trodde det var lätt. Men frågan är nog felställd, man kan inte i Colombia efterfråga en definition av ”svart”. Kanske kunde man istället fråga ”hur blir man svart”?

En källa: P. Wade: Defining blackness in Colombia.

Hederliga statistiker?

När man (jag) tänker på statistik som en slags lögn är det ju inte därför att jag tror att de som jobbar t.ex. på SCB skulle vara lögnare. Det handlar mer om att man med smarta tabeller och diagram kan få det att se ut på ett annat sätt än det verkligen är. Man väljer skalor, man ändrar intervall, och annat så det ser ut som om … verkligheten var annorlunda än den är.

Det är förstås klandervärt att manipulera så, och lura sina väljare, kunder, överordnade, underordnade osv. Men ren lögn är det förstås inte, ”bara” bedrägligt.

Jag tror det är sant när svenska myndigheter säger att så och så många har avlagt doktorsexamen, eller att färre har dött i trafiken i år än förra året. När politiker slår på varann med arbetslöshetsstatistik vet vi ju att regering och opposition räknar på olika sätt. Regeringen har inte alla arbetslösa med, oppositionen har kanske också ”funktionellt” arbetslösa med i statistiken. Så kan man bråka om det ena eller andra är rimligt, men siffrorna är det vanligtvis inget fel på. Tror jag.

Direktören för DANE (Colombias SCB) Ernesto Rojas Morales avgick för ett par månader sen. Han hade fått nog av bedrägerier, och han var särskilt upprörd över att han blev förhindrad i att korrigera en statlig myndighets manipulation av statistiken. Och han fick ingen hjälp av vännen president Uribe – som hellre ville ha lögner än sanning om just arbetslöshet!

Morales efterträdare blev vicedirektören för just den myndighet som manipulerade! Också Morales företrädare César Caballero avgick när han fått nog, hösten 2004. Han vägrade att lyda när han fick besked om att inte publicera obehagliga siffror om våldet i Colombia.

Caballero har berättat underhållande och beskt om colombianska myndigheters statistiska tokigheter. Ett exempel:

”Enligt Försvarsministeriet har antalet soldater i FARC och ELN minskat betydligt, från 20 600 år 2002 till ungefär 16 000 år 2007. Enligt samma ministerium tillfångatog de väpnade styrkorna under denna period 24 464 gerillamedlemmar, nedkämpade 8 799, och ytterligare 7 988 deserterade. Av de 20 600 guerilleros år 2002 har de väpnade styrkorna alltså oskadliggjort 41 252.”

Duktigt gjort!

Lögn, förbannad lögn

Och statistik. Jag bläddrade i kommunens utvecklingsplan. Hur många bor det egentligen här, ville jag veta. Sådär ungefär. Det var minsann mycket precist: 10 985, så och så många kvinnor och män, så och så många i urbana områden eller på landsbygd. Det såg mycket tillförlitligt ut.

På nästa sida fanns befolkningsstatistik igen, med åldersfördelning och annat. Fint – tills jag upptäckte att det nu var i allt 22 717. Hur kunde detta hänga ihop?

Siffrorna kom från någorlunda samma år, 2004 och 2005 – men det var olika källor. De lägre siffrorna kom från DANE (den nationella statistikmyndigheten), de högre från den lokala SISBEN (ungefär som försäkringskassan).

Men eftersom jag råkar veta att DANE genomförde allmän folkräkning 2005, borde väl dessa siffror vara bäst? Då gick en massa korttidsanställda folkräknare omkring och knackade på, intervjuade och fyllde i blanketter, och satte sedan klistermärke på dörren (nåja, om det inte fanns dörr, på väggen). Här har vi räknat!

På kommunkontoret hade de förklaringen. DANE hade helt enkelt struntat i att räkna ordentligt, och istället gjort en massa gissningar. Så slapp man också att ta sig ut till de mera avlägsna delarna av kommunen, dit man knappast kan komma utan att gå eller rida. Och kanske krympte ocskå siffrorna nånstans på den långa vägen från den lilla perifera kommunen till DANE i Bogotá? Det skulle ju spara lite pengar, eftersom skattepengar krävs in centralt och delas ut till kommunerna i förhållande till antalet invånare. DANE är alltså inte intresserat av att siffrorna är korrekta.

Men SISBEN, som ansvarar för t.ex. sjukvård och äldrevård (det lilla som finns), de är intresserade och vill gärna ha korrekta siffror så de kan få pengar till sina aktiviteter.

Kommunen kan inte göra annat än att protestera uppåt. Än har ingenting hänt även om det har gått 2 år sedan folkräkningen. Och kommunens budget motsvarar fortfarande bara halva befolkningen.