Var börjar korruptionen?

Klientilism är kanske det korrekta begreppet för den utbredda korruptionen i colombiansk politik, administration och näringsliv. Det är svårt att få grepp om. Också vanligt hederligt folk talar ju om tjänster och gentjänster, och gränserna för det anständiga är svåra att bestämma.

För ett år sen behövde jag gå till en öronläkare. Jag hittade en i telefonkatalogen och beställde tid. Det var en fin adress, och kliniken verkade prydligt tillförlitlig. Det blev en tragikomisk upplevelse – mest tragisk eftersom han var en klantskalle som också andra råkar ut för. En ”doktor Bean”. Jag gick min väg.

När jag nyss igen behövde en öronläkare ringde jag min svåger – som är läkare och känner till alla andra i stan. Jovisst, han kunde rekommendera en. ”Jag ringer honom, så får du säkert tid idag”, sa Carlos. Sagt och gjort – två timmar senare var jag under kompetent behandling. Kanske var det inte något fel på detta, även om det kändes lite fel för mig som är van vid skandinavisk offentlig vård. Här var det en självklarhet, och det är nästan oförskämt att betrakta det som ett problem.

Jag har gift mig in i en colombiansk familj. Så nu har jag tillgång till många svågrar, svägerskor, farbröder och mostrar …, för att inte tala om ett obegripligt stort antal ”kusiner” också i andra, tredje led. Så när jag ska nåt med telefonbolaget pratar jag med A, om det gäller bilförsäkring kan N nog ordna rabatt, och varutransport ordnar S billigt när hans lastbil har körning i min riktning. Kollektivtaxi på landet åker vi gratis med M, vanlig taxi billigt med F. D är en hejare på att klara advokatbestyr, som att köpa hus eller bil. Och om jag känner att jag använt mig för mycket av hans väntjänster kan jag istället prata med t.ex. P, O eller Q. Eller J eller R. Osv.

Det låter väl bra?

Det är det! Och de allra flesta av dessa vänliga, hjälpsamma handlingar är naturligtvis helt lagliga här, och många är det också med svenska mått. Andra skulle vara olagliga i Sverige, och t.ex. klassas som svartjobb eller skattefusk.

Släktrelationerna är samtidigt både ett omfördelningssystem och ett social säkerhetsnät. T och H har det inte så bra ställt, så de bor i ett hus som ägs av andra i släkten. Och unga E som studerar, och som blivit övergiven av sina föräldrar, bor sedan flera år gratis hos någon i familjen – just nu i vårt lediga rum. Och när advokat D behöver administrativ hjälp, tänker han naturligtvis först på om t.ex. A eller V behöver jobb.

Den osynliga korruptionsgränsen är ändå nära. D har just blivit invald i stadsfullmäktige. I lördags bjöd han på fest på sin ”finca” utanför stan, för att tacka de som stött honom i valkampen. Och släkten förstås, oberoende av om de stött honom eller ej. Det blev en hejdundrande tillställning, med aldrig sinande tillgång på öl, grillkött och levande musik. När jag vid midnatt hade fått nog var det visst 200 gäster kvar.

Jag är rätt säker på att många av hans gäster tänkte (förhoppningsfullt) på möjliga framtida byteshandlar eller returkommissioner när D (med viss bävan, hoppas jag) gick omkring och skakade hand med alla (entreprenörer, byggmästare, direktörer, advokater, storbönder, administrationschefer).