Varför är asfalten så tunn?

Korruptionen trivs i gränssnittet mellan det politiskt-administrativa systemet och entreprenörerna.

För att komma till vårt hus måste man ha en terränggående bil. Inte en putsad och polerad stadsjeep, men en riktig 4×4 – och en sån har vi. Så är det trots att man nu i flera år har hållit på med att bredda och asfaltera de sista 18 kilometrarna av landsvägen. Vägbygget går verkligen långsamt, och det är inte naturens skull. Visst är här några backar, men inte mer imponerande än Brösarps backar på mina svenska breddgrader. Det finns material, vägarbetare (många), lastbilar, skaktmaskiner och vältar (inte så många).

Vägbygget är statsfinansierat och påbörjades i slutet av president Uribes första valperiod. Lagom så det kunde användas i den lokala propagandan för hans återval 2006. Jag gissar att man kommer att hålla invigningsfest för den ”färdiga” vägen våren 2010, lagom till nästa återval.

Men bygget har ett slags evighetskaraktär. Hittills, på två år, har man hunnit med att bredda och asfaltera 6-7 km. Men jobbet är så dåligt utfört att man redan nu måste reparera på de bitar som är ”färdiga”. Man hugger upp asfalten igen och lappar, och det blir tydligt för alla hur uselt grundarbetet är utfört och hur tunn asfalten är. När det regnar här, störtregnar det – massor av millimeter på några timmar. Vattnet rinner av vägen och vägrenarna blir floder – som underminerar vägbanan. Sedan behövs bara ett par tunga lastbilar (t.ex. grusbilarna till vägbygget) för att asfalten ska sjunka ihop och det snart går hål. Hålet blir meterstort och decimeterdjupt på ett par dar.

Är colombianska vägingenjörer således inkompetenta eller dumma? Säkert inte! Förklaringen är nog ungefär densamma som John le Carré berättar i sin senaste bok The Mission Song, där de som bygger 800 km huvudväg i ett afrikanskt får besked på att spara på asfalten. Den får gärna vara ”papperstunn”, bara den håller två regnperioder. Asfalt är ju dyr, och med tunn asfalt blir det mycket pengar över att dela på, mellan inblandade politiker, ämbetsmän och entreprenörer. Jag amatörräknade på det: 1 cm tunnare asfalt på en 11-metersväg, det blir 88 000 kubikmeter. Med densitet på 130 och 1 500 kr/ton blir det drygt 170 millioner kr för varje sparad centimeter på den afrikanska vägen. Då kan det ju också bli råd att betala några riktiga tuffingar för att se till att det hålls tyst om bedrägeriet, sålänge det behövs.

le Carrés bara antydda historia liknar många projekt i Colombia. Här har tuffingarna dvs. paramilitärerna vuxit sig starka, de låter sig inte bara köpas utan ställer själva krav. Inför lokalval kan de avtala med en borgmästarkandidat att stöda hans val på olika sätt – om han garanterar att t.ex. hälften av offentliga anläggningsarbeten och upphandlingar går till deras kompanjoner. Och dessa betalar naturligvis bra för att få dessa order. Dessa maffialiknande nätverk finns överallt, och i många regioner domineras de av stora familjer, släkter.

Därför är asfalten alldeles för tunn på många colombianska vägar.

Var börjar korruptionen?

Klientilism är kanske det korrekta begreppet för den utbredda korruptionen i colombiansk politik, administration och näringsliv. Det är svårt att få grepp om. Också vanligt hederligt folk talar ju om tjänster och gentjänster, och gränserna för det anständiga är svåra att bestämma.

För ett år sen behövde jag gå till en öronläkare. Jag hittade en i telefonkatalogen och beställde tid. Det var en fin adress, och kliniken verkade prydligt tillförlitlig. Det blev en tragikomisk upplevelse – mest tragisk eftersom han var en klantskalle som också andra råkar ut för. En ”doktor Bean”. Jag gick min väg.

När jag nyss igen behövde en öronläkare ringde jag min svåger – som är läkare och känner till alla andra i stan. Jovisst, han kunde rekommendera en. ”Jag ringer honom, så får du säkert tid idag”, sa Carlos. Sagt och gjort – två timmar senare var jag under kompetent behandling. Kanske var det inte något fel på detta, även om det kändes lite fel för mig som är van vid skandinavisk offentlig vård. Här var det en självklarhet, och det är nästan oförskämt att betrakta det som ett problem.

Jag har gift mig in i en colombiansk familj. Så nu har jag tillgång till många svågrar, svägerskor, farbröder och mostrar …, för att inte tala om ett obegripligt stort antal ”kusiner” också i andra, tredje led. Så när jag ska nåt med telefonbolaget pratar jag med A, om det gäller bilförsäkring kan N nog ordna rabatt, och varutransport ordnar S billigt när hans lastbil har körning i min riktning. Kollektivtaxi på landet åker vi gratis med M, vanlig taxi billigt med F. D är en hejare på att klara advokatbestyr, som att köpa hus eller bil. Och om jag känner att jag använt mig för mycket av hans väntjänster kan jag istället prata med t.ex. P, O eller Q. Eller J eller R. Osv.

Det låter väl bra?

Det är det! Och de allra flesta av dessa vänliga, hjälpsamma handlingar är naturligtvis helt lagliga här, och många är det också med svenska mått. Andra skulle vara olagliga i Sverige, och t.ex. klassas som svartjobb eller skattefusk.

Släktrelationerna är samtidigt både ett omfördelningssystem och ett social säkerhetsnät. T och H har det inte så bra ställt, så de bor i ett hus som ägs av andra i släkten. Och unga E som studerar, och som blivit övergiven av sina föräldrar, bor sedan flera år gratis hos någon i familjen – just nu i vårt lediga rum. Och när advokat D behöver administrativ hjälp, tänker han naturligtvis först på om t.ex. A eller V behöver jobb.

Den osynliga korruptionsgränsen är ändå nära. D har just blivit invald i stadsfullmäktige. I lördags bjöd han på fest på sin ”finca” utanför stan, för att tacka de som stött honom i valkampen. Och släkten förstås, oberoende av om de stött honom eller ej. Det blev en hejdundrande tillställning, med aldrig sinande tillgång på öl, grillkött och levande musik. När jag vid midnatt hade fått nog var det visst 200 gäster kvar.

Jag är rätt säker på att många av hans gäster tänkte (förhoppningsfullt) på möjliga framtida byteshandlar eller returkommissioner när D (med viss bävan, hoppas jag) gick omkring och skakade hand med alla (entreprenörer, byggmästare, direktörer, advokater, storbönder, administrationschefer).

En riktigt ful fisk

Så här vänligt trevlig kan korruptionen nog se ut både i Sverige och i Colombia. Illustrationen kommer från Brottsförebyggande Rådets mycket interessanta skrift om Korruptionens struktur i Sverige (Rapport 2007:21). Rapporten beskriver vanliga ”svenska” korruptionsformer, som rent principiellt inte skiljer sig mycket från de colombianska. Rollerna är samma – minst två aktörer, mutgivare och muttagare, och kanske någon mellanhand.

Skillnaden ligger i omfånget, graden av diskretion, användandet av utpressning och våld. Brå går inte längre än till att tala om hot, inte faktiskt användande av våld eller utpressning. Här är skillnaden stor! Våldet som medel är fortfarande självklart nära till hands i stora delar av det colombianska samhället. Men principen är närvarande också i Sverige, även om det inte är många som behöver att tänka på motpartens ”farlighetsrykte”.

Bland de många exemplen i rapporten från Brå finns inte ett enda där någon har tvingat till sig mutor genom att använda sig av hot, våld eller utpressning. Korruptionen finns också i Sverige, men den är mera subtil. Kraven är ofta inte uttalade, och mutorna ges ofta i efterhand. Då kan man bättre låtsas som om de inte var en förutsättning, men ett tack for hjälpen.

Noguera

En colombiansk ämbetsman har just blivit frånkänd rätten att vara offentligt anställd under de kommande 18 åren. Arton år! Han heter Jorge Noguera, och ledde en del av president Uribes valkampanj när denne 2002 blev president för första gången.

Som tack för hjälpen blev han utnämnd till chef för DAS, den colombianska säkerhetspolisen. Noguera sade upp sig när han efter några år blev anklagad för att ha missbrukat sin makt. Han var naturligtvis oskyldig … så Uribe utnämnde honom till ett vilsamt och välbetalt jobb som generalkonsul i Milano.

Både högsta domstolens åklagare och justitiekanslern fortsatte att få vittnesmål som tydde på att Noguera inte hade rent mjöl i påsen. Noguera ville inte komma till Bogotá för att reda upp saken. Han hade inte råd att resa dit, sa han. Han hade fortfarande Uribes stöd – denne menade att det bara var smutskastning inför det nya presidentvalet, som slutade med att Uribe återvaldes 2006. Så småningom dök Noguera ändå upp i Bogotá – och blev häktad under förhöret.

Han har ännu inte blivit dömd, och en armé av advokater har till och med i perioder lyckats få honom ur häktet och på fri fot. Just nu är han åter fängslad, och väntar på rättegång. Men redan innan dess har han alltså nu blivit avskedad från jobbet. Hans dokumenterade tjänstefel är bl.a. följande:

• Mottagit mutor från dataföretaget MT Base (ägt av Sybase i USA), som fick kontrakt på säkerhetspolisens nya datasystem.
• Samröre och utbyte av information med paramilitära grupper, särskilt ‘Bloque Norte’ som leddes av en af de allra värsta, ‘Jorge 40′.
• Narkotikahandel. Nogueras familj har gemensamma egendomar med bl.a. familjen Dávila Armenta, kända mafiosos från staden Santa Marta.
• Samtyckt till att radera upplysningar om brottslingar i säkerhetspolisens databas. Bland de som fick sina register raderade var bl.a. sponsorer till Uribes valkampanj.

Fortsättning följer säkert. Men Uribe är fortfarande helt oskyldig och har naturligtvis inte visst någonting alls.