Posts filed under 'Magangué'
Valfusk 2
Det tekniska valfusket i Colombia är fortfarande utbrett, även om det verkar ha blivit något mindre. Det gäller särskilt några ställen där den folkliga opinionen mot korruption och fusk har vuxit sig stark och där det har funnits starka lokala kandidater som har vågat stå emot. Dessa kandidater står utanför de traditionella partierna, och har med egna listor vunnit borgmästarposter i stora städer som Cartagena och Magangué eller guvernörposten i regionen Cesar.
Men även om dessa ljuspunkter finns, är det samtidigt tydligt att de traditionella, korrumperade politikerna finns kvar, nästan lika starka som förr och lika skamlösa. T.ex. sitter åtskilliga politiker fängslade eller är åtalade för korruption, sammansvärjning och samröre med paramilitära grupper. Det gäller mer än 40 ledamöter av parlamentet, några regioners guvernörer (”landshövdingar”), åtskilliga borgmästare osv. De åtalade parlamentsledamöterna tillhör nästan uteslutande president Uribes stödpartier.
Dessa kriminella politiker, välkända för sin ohederlighet, har direkt stött kandidater i valet 2007. T.ex. fick den nyvalda liberala guvernören Martha Saenz här i Córdoba öppet stöd inför valet från flera politiker som är åtalade eller redan sitter i fängelse. Hon har använt sig av stödet, skrutit med det. Det fungerade tydligen, så hon tackade de olyckliga för hjälpen när valet var överstökat.
Många av de framträdande politikerna kommer från ”klaner”, storfamiljer som både är ekonomiskt, politiskt och administrativt ledande inom en region. Guvernörens son är senator, hans dotter minister, hans bror är företagare och sponsor för presidentens valkampanj. Och då ska man inte förvånas om en kusin är borgmästare i grannkommunen, en annan är byggmästare som fått monopol på skolbyggen i området, en tredje är framgångsrik entreprenör får många kontrakt på vägunderhåll.
Reinfeldts småttiga skattefuskare eller licensvägrare skulle inte platsa här.
Det är svårt att förstå. Banditerna drar röster!
Morot och piska
Det verkar som om det finns två slags mekanismer, lockande och hotande, morot och piska.
De lockande morötterna är inte bara de väldigt enkla, som köp av röster. Det rör sig normalt om mer subtila förhållanden, relationer mellan kandidaten (eller dennes familj) och den röstande (eller dennes familj). Om K blir vald kan R (eller hans kusin) kanske få ett offentligt jobb … och om det går så väl kan K (och hans familj) säkert räkna med att få rabatt när de handlar hos B, som är R’s svåger. Dessa komplicerade nät av beroendeförhållanden finns på överallt: på offentliga arbetsplatser, inom politiken, i affärsvärlden – och sträcker sig mycket ofta in i mer ljusskygga aktiviteter. Paramilitära grupper och narkotikahandel t.ex.
Då närmar vi oss också de hotande mekanismerna. Om R’s nya jobb t.ex. skulle ge honom inflytande på kommunens upphandling kan han räkna med att få besked om hur han bör besluta, för att slippa besvär. Kanske är det K som själv berättar det för R, men det är inte nödvändigt. Det normala är att R följer det goda rådet, utan att tycka att det är något konstigt alls. Men om R skulle tveka eller rent av få för sig att på egen hand besluta något annat – då kan han räkna med att få direkta eller indirekta hot. Någon ringer och säger att han tycker att R har en snygg dotter, det vore ju synd om det skulle hända henne något. Eller kanske säger telefonrösten att han och några kompisar har tänkt sig att ta R med på en utflykt för att diskutera den där upphandlingen. De som står för att verkställa sådana hot är ofta fotfolket i de paramilitära grupperna, resterna av de gamla kända inom AUC eller de nybildade, t.ex. Aguilas Negras (svarta örnarna).
Dessa nät finns överallt och på alla nivåer, från ministrar till kommunfullmäktigeledamöter, från höga militärer till kontorister på den lokala polisstationen, från verkställande direktörer till lumpsamlare, från knarkbaroner till ficktjuvar. Och viktigast av allt: näten går på kors och tvärs, också mellan dessa grupper.
En ful fisk
I en mig närstående kommun ställde en för detta borgmästare upp igen. Han hade inte något egentligt program, och jag hörde inte någon tala väl om honom. Tvärtom fick jag höra åtskilliga historier om hur dåligt han skötte jobbet när han hade uppdraget, och om hur korrupt han var. Han fick ett öknamn, El pez gordo (Den fula fisken). I denna valrörelse etablerade han sin vallokal på byns torg, vid buss- och taxiterminalen. På skylten stod det med jättebokstäver ”Rösta på EL PEZ GORDO!” Han blev vald, med överväldigande röstsiffror.
Från den här byn går alla bussar (och kollektiv-taxi) till regionens huvudort Montería. De brukar alla stanna vid en bensinstation i Monterías utkant. Dagarna före valet erbjöds förbiåkande 60 000 pesos (180 kr) av den fula fiskens valarbetare. Det är en veckolön för riktigt många! Pengarna, sägs det, kom från en av de nu häktade politikerna som är anklagade för samröre med paramilitära grupper. Och den fula fisken själv, han är advokat.
Efter valet har El pez gordo berättat att han visst har ett politiskt mål. Han ska se till att kommunens vägar blir reparerade! Det behövs, måste man erkänna – så det blir intressant att se om det blir av, och i så fall vem som får jobbet!
Add comment november 17, 2007
Lokalval i Colombia
Det är inte så vanligt att man interesserar sig för lokalval i andra länder, och särskilt inte om det gäller länder på andra kontinenter. Men det finns all anledning att ta lokalvalen i Colombia på allvar – de betyder mycket mer än att det blir lite ändringar i den lokala politiska makten i vissa kommuner.
Colombia är sedan 40 år ett land i delvist tillstånd av inbördeskrig. Konfliktbilden är komplicerad. De viktigaste synliga aktörerna är dessa:
- Regeringen med president Uribe, en konservativ, ekonomiskt liberal och mycket USA-vänlig regering. Den representerar majoriteten af den traditionella politiska eliten och dennas partier.
- Den demokratiska oppositionen, särskilt Polo Democratico Alternativo, och många mindre och lokala rörelser som försöker göra upp med den utbredda korruptionen i landets administration och politik.
- Den odemokratiska oppositionen – traditionella politiker och partier som ofta samarbetar med paramilitära eller andra kriminella grupper.
- Militär, säkerhetspolis, “vanlig” polis av olika slag – dvs Colombias väpnade styrkor.
- Paramilitära grupper som med maffiametoder, hot, misshandel, avrättningar och massakrer försöker att utpressa både företag, politiker, myndigheter, och enskilda personer till att inrätta sig efter deras order.
- Guerillan, FARC och den betydligt mindre ELN – som med vapenmakt, kidnappningar och hot kontrollerar stora områden i landet.
- Narkotikagangsters, ofta organiserade i såkallade karteller. Kartellerna är gärna regionala och har kontroll över narkotikaproduktion och handel i olika delar av landet.
Dessa aktörer finns i hela landet, i 32 regioner med över 1 000 kommuner, med varierande styrkeförhållanden och i olika alliancer – några mycket “oheliga”. Därför är det svårt att ännu se riktigt tydliga mönster i de ändringar som lokalvalen den 28 oktober har medfört. Men mycket står ändå klart:
- President Uribe och hans regering har inte fått de framgångar man har hoppats på.
- Korruption, våld och valfusk trivs fortfarande – internationella och nationella valobservatörer berättar om valfusk i alla regioner.
- Protesterna mot det tydliga valfusket har urartat till upplopp på många platser i olika delar av landet.
- På åtskilliga platser har de demokratiska krafterna vunnit framgångar och tagit över, trots fusk, hot och våld.
Jag har varit en av 48 internationella valobservatörer i MOE (Misión de Observación Electoral), som också har organiserat över 10 000 colombianska observatörer till dessa val. De internationella observatörerna representerade olika NGO, politiska partier eller institutioner (t.ex. universitet) och kom från många länder. Jag deltog på Vänsterpartiets vägnar.
Observatörernas roll var att observera och dokumentera valet, inte att ingripa eller protestera. Vi har följt processen från tidigt valdagens morgon till avslutningen av rösträkningen sent på kvällen. Observatörer har promenerat omkring i området i närheten av vallokalerna för att om möjligt upptäcka röstköp eller annan påverkan på valdagen. I hela landet har över 150 000 soldater och många tusen poliser varit utkommenderade till att bevaka och skydda valhandlingarna.
(Foto från El Universal)
Min uppgift var att följa valet i en fattig by vid Magdalena-floden i norra Colombia. Den lilla byn Barbosa i regionen Bolívar ligger långt från allfarvägarna. Faktiskt finns det inte alls någon fast väg dit, eftersom omgivningarna mest består av träskmarker. All transport av gods och personer till och från kommunens huvudort Magangué 30 km norrut sker därför med motorbåt eller med traditionella kanoter av urholkade trädstammar.
I Barbosa var valdagen festlig – klockan 7 på söndagsmorgonen var det stojande folkvimmel utanför vallokalerna i den lokala skolan, nogsamt bevakade av fem unga soldater. De vuxna kollade att de fanns med på vallistorna som klistrats upp på muren. När porten till skolgården öppnades klockan åtta kom ingen in utan att soldaterna först kontrollerat det ID-kort som också skulle användas vid valet. I en jämn ström släpptes de ivriga röstande in på skolgården och blev guidade till ett av tre valbord med lokala valförrättare. Vittnen från olika partier och vi observatörer höll uppsyn. En ämbetsman från den regionala valmyndigheten såg till att alla tillbehör fanns på plats, att blanketter fylldes i på korrekt vis, osv.
Det var ren idyll i Barbosa. Om man nu kan tala om idyll när fattigdom och elände samtidigt framgår så tydligt – t.ex. av att bara de någorlunda besuttna bar stövlar trots att gatorna (och skolgården) var översvämmade.
Men valförrättare, partiernas valvittnen, soldater och röstande hjälptes åt så valhandlingarna kunde genomföras smidigt och någorlunda korrekt. Det var inte alltid lätt, eftersom åtskilliga av valförrättarna saknade träning, och de praktiska omständigheterna var inte de bästa. Det fanns inga bra bord till valförrättarna, pappstativen där man skulle fylla i röstsedlarna var väl skröpliga – och skyddade inte mot insyn. När vallokalerna stängdes klockan fyra och rösträkningen skulle börja – då öste regnet ner, skolgården och omgivningarna blev översvämmade och strömmen försvann. När räkningen hade pågått i ett par timmar började det mörkna, men regnet hade slutat så alla aktiviteter flyttades ut på skolgården där det fanns nödbelysning.
Det jag upplevde av valet i Magangué och Barbosa var mycket fridfullt och präglat av allvarligt menad skötsamhet. Men skenet bedrar nog.
Dagarna före valet blev de officiella valförrättarna i kommunen Magangué utbytta och ersatta av folk från andra orter. Redan två veckor före valet suspenderades all lokal polis, inklusive ledningen – och ersattes av 800 utifrån. På valdagen patrullerade tungt beväpnad polis och militär på floden. Infarterna bevakades av säkerhetspolis och militär.
Det har gjort nytta. Den oberoende borgmästarkandidaten Anuar Arana blev vald på ett program om att göra upp med korruptionen, återuppbygga den lokala infrastrukturen med vatten, vägar, ström … så man åter kan vara stolt över att bo i Magangué. Kanske blir det så.
Redan på valkvällen blev jag påmind om att våldet ligger när ytan. Tillsammans med en colombiansk observatör gick jag på restaurang för att få en bit mat och en öl. Egentligen borde det inte ha gått för sig – här liksom i det mesta av landet rådde “Ley seca”, dvs. torrläggning och förbud mot att sälja alkohol några dagar före och efter valet. Medan vi väntade på maten hördes plötsligt bråk utanför och gängen med skjortor i de lokala politiska färgerna gick lös på varandra med påkar, mc-hjälmar och andra tillhyggen. Restaurangpersonalen handlade resolut och inom en minut var alla stålgardiner nerdragna och låsta – då skottlossningen började. Det blev få skott, men nog till att göra de flesta nervösa. Vi satt kvar bakom stålgardinerna tills det åter var fredligt på gatan.
När jag dagen efter valet var på väg hem till min colombianska bas i Puerto Escondido drygt 250 km västerut fick jag fler påminnelser. Jag passerade Sincelejo, där förlorarna vägrar att erkänna valförlusten. Någon mil till, i Ciénaga de Oro var folk så förbittrade över att den genomkorrupte borgmästaren tydligen ännu en gång hade köpt röster nog, att man gick bärsärk och brände ner hans finaste skrytvilla och en av hans bilar. Som pricken över i’et tuttade man också på rådhuset, och brände allt valmaterial – inklusive röstsedlarna.
När man bläddrar i tidningar från olika delar av landet kan man se att bilden är densamma nästan overallt, skillnaden ligger mest i vilka grupper som “börjar”.
Den största nyheten från valet är visst att Samuel Moreno från vänsterpartiet Polo Democratico Alternativo vann borgmästarposten i Bogotá. Det var en övertygande seger, och kanske också lite förvånande. När han började gå framåt i opinionsmätningarna ett par veckor före valet satte regeringen och presidenten igång med smutskastning och manipulation. Presidenten, som enligt grundlagen inte alls får deltaga i valkampanjen, varnade mot att man i Bogotá röstade på en korrupt röstköpare och terroristsympatisör.
Men Moreno vann – kanske presidentens orimliga antydningar till och med hjälpte till. Bogotá är en stor stad med 8 millioner invånare (av Colombias 45 millioner). Lyckas det bra för Moreno under de kommande två åren, finns det kanske till och med hopp om att presidentvalet 2010 kan föra till maktskifte i landet.
De tråkiga icke-nyheterna är att korruption, fusk, och våld fortsätter. 30 kandidater har mördats under valrörelsen. Många kandidater har hotats till livet eller kidnappats under något dygn för att sedan dra sig ur valet. I hundratals fall har det lyckats.
De skyldiga kommer från olika läger.
Fuskarna är oftast lokala kandidater knutna till maffialiknande grupper. De köper röster och de manipulerar valresultat.
De mest våldsamma är FARC, den såkallade vänstergerillan – som egentligen inte vill påverka valresultatet, utan helt enkelt förhindra att valen kan genomföras.
Några av mina egna foton från Bogotá, Magangué och Barbosa finns på denna websida.
En artikel om lokalvalet i Magangué står att läsa i El Universal.
Add comment oktober 31, 2007
