Mancusoland

Det är mycket fridfullt. Korna betar och vilar i skuggan vid vattenhålet. En häst har slutit sig til sällskapet. Ingenting stör, utsikten är vid och det karibiska havet blått. Nära stranden ligger den välskötta gården. Till vänster i horisonten skymtar den lilla ön Tortuguilla (Lilla sköldpaddan). Det är varmt, med en svag bris från havet.

För 15 år sen såg det helt annorlunda ut. Då var marken odlad, med många grödor: majs, yuca (maniok), ñame, plátanos (matbananer), frukt, grönsaker. Här fanns många små gårdar, med höns, ett par kor och några grisar.

1995 kom de nyrika, först narcotraficantes, knarkhandlarna. De hade enormt mycket pengar och betalade bra när de köpte upp stora och små gårdar för att lägga jordarna samman till stora haciendas. De flesta var mycket nöjda med betalningen de fått. Många av de tidigare småbönderna flyttade in till de större byarna och blev t.ex. hantverkare eller småhandlare. Några flyttade till större städer för att försöka bygga en materiellt bättre tillvaro där. De nya hacendados, godsägarna, kom med maskiner och bulldozers och utplånade åkrar, jämnade husen med marken. Landskapet förändrades. Gamla stigar och vägar stängdes av. Nu skulle det vara betesmarker till många kor.

Man byggde imponerande bostadshus och ekonomibyggnader, anställde förvaltare och gauchos till att sköta boskapen – och för att hålla obehöriga på avstånd.

Fem år efter denna första våg av nyrika kom nästa. Dessa hade också mycket pengar, dessutom var de beväpnade. De kom med sitt eget folk, paramilitärerna. De betalade skapligt, men om någon inte ville sälja kom hoten. En av de nu jordlösa berättade: ”De sa till mig att det inte gjorde något om jag inte sålde, för då skulle de bara köpa marken billigare av min änka”. Då sålde också han.

Gården vid havet tillhör den värste av dem alla: Mancuso.