Ingenmansrätt och kontrajordreform

Många bor kvar i byarna. De flesta har ingen jord längre, bara en liten tomt. Nu säljs tomter så små som 300-350 m². Där är inte plats till mer än huset, verandan och avträdet. Och några buskar och kanske en liten flock höns. Har man ett par grisar går de lösa i byn och letar efter något ätbart.

Har man lite jord går det ofta ändå inte att fortsätta med naturahushållningen. Det beror på att de stora jordägarna, vare sig de är banditer eller ej, besprutar sina stora betesmarker för att hindra ogräs och buskvegetation som stör korna. Giftet sprider sig så til och med basgrödor som yuca inte överlever. Resultatet är att man måste tjäna pengar för att köpa det man tidigare kunde odla själv. Så man måste odla mer robusta grödor och sälja till marknadspris. Ett problem är förstås att uppköparna ofta är lierade med storbönderna.

I detta område är plátano (matbananer) den helt dominerande kommerciella grödan. Förr kom man till byarna där uppköparna finns med åsna eller mula. Det var högst 5 km på gamla stigar och grusvägar. Rätten att färdas var självklar … tills jordarna lagts sammen av nya ägare. De förstörde stigar och vägar, förbjöd alla att passera över de nya inhägnade betesmarkerna. Det blir omvägar på kanske 10-15 km, när man nu ska förbi de nya godsen på 1 000 hektar eller mer.

Om man t.ex. bor i byn San Miguel är det sådär 5 km längs stranden till huvudorten Puerto Escondido. Men man kan inte längre komma fram längs stranden, för på ett par ställen är det för brant. Förr gick en stig förbi dessa ställen. Det gör det inte längre, eftersom den nye ägaren inte tillåter den trafiken. Så nu måste man ge sig ut på 15 km oländiga vägar – i regnperioderna helt oframkomliga. Då är det svårt att sälja sina varor.

En annan inkomstkälla finns i havet och floden, många olika slags fisk och krabbor. Men de nya hacendados har på många ställen köpt mark på båda sidor av floden – och då ingår naturligvis också floden i deras ägor! Det som tidigare betraktades som allmänning har plötsligt blivit privat. Stora delar av fisket har helt enkelt försvunnit – ingen vågar ens fiska i havet utanför de gods som bevakas av tungt beväpnade paramilitärer eller deras omdöpta efterföljare. Här i landet finns det nämligen inte längre några paramilitärer, säger presidenten.