Klockan 6:17

Man lär sig förstås snart att förhållandet till tid och tider är annorlunda i Colombia, jämfört med Sverige. Om jag frågar hur lång tid det tar att köra härifrån till stan kan jag få svaret: 1 timme. Det kan en rallyvärldsmästare nog klara. För oss andra tar det 1½ timme eller mer.

Det är lite svårare att vänja sig vid att överenskomna tidpunkter inte håller. Som när man blir inbjuden till fest klockan halvåtta – och inte ens värdfolket har kommit då!

Så småningom har jag förstås vant mig, och jag blir inte längre så irriterad eller bekymrad. Bara ibland.

Men jag begriper inte alls varför också proffsen ljuger om tiderna. T.ex. taxichaufförerna som påstår att det tar tre timmar till Cartagena även om det tar fyra. Och om man undrar, får man bortförklaringar, t.ex. det var därför att det är så många hål i asfalten. Men de var där ju också i går och förra veckan!

Eller flygbolagen! På stora flygplatser i USA började man för några år sen använda minutprecision. Det blev avgång från Newark kl. 6:17 istället för 6:15 – och det stämmer rätt ofta. Åtminstone kan det ju användas för att skilja avgångarna från varandra, när det är många flyg till samma destination. Men här! De två flygbolagen har var sin avgång till Bogotá på förmiddagen, och ytterligare en på eftermiddagen. Den faktiska precisionsnivån är just så: förmiddag. Man kan vara rätt säker på att det inte är före 9:30 och antagligen inte efter kl. 11. Men på biljett och skyltar står det 9:34. Det är rätt komiskt – men roligare blir det när förseningen meddelas i högtalarna. Avgången flyttas nu till 9:54. Ha, fan tro’t!

När jag såg den manipulerade urtavlan tänkte jag att en sån klocka vill jag ha, här i Colombia.

Kärleksfullt arbete

Jag ville få cykeln reparerad. När jag såg vad den här glade mannen hade skrivit på sin vägg visste jag att jag kommit rätt: Aqui se trabaja con amor!! – Här arbetar vi med kärlek!!

God jul!

Julen var över när jag hittade motivet til mitt julkort. Det är helt normalt – och jag glömmer alltid att skicka. När jag grips av dåligt samvete händer det att jag skickar ett nyårskort eller brev. Men nu har jag ett motiv, så kanske blir det julkort i år. För säkerhets skull lägger jag det på nätet redan nu.

Solen gassade när vi körde genom byn Sampués i departementet Sucre. En åsna stod tålmodigt på åsnors vis, med huvudet i skuggan. På platsen sidan om huset hade man tydligen bränt avfall eller skräp. En sliten sko låg kvar i askan. Men det som fick mig att stanna, backa och ta fram kameran var förstås väggmålningen.

En påpälsad jultomte med julklappar, i sin släde med renar som drar genom granskogen. Plötsligt har den vitkalkade väggen blivit till kylig snö.

Hur kommer det sig att tomtegubben inte har lagt ifrån sig luvan och bytt om till shorts och kortärmad skjorta? Och sandaler istället för de pälsfodrade stövlarna?

Vilken kraft det är i julsymbolerna! Utanför polishögkvarteret i Córdoba hade man inte nöjt sig med att hänga ljuskedjor i palmerna, utan byggt om dem till 15 meters ”granar” med gröna plastgirlander. Det såg rätt komiskt ut eftersom palmer ju bara har en krona längst upp – så först hade man konstruerat en slags krinolin att hänga girlanderna på. Och ljuskedjorna, blinkande stjärnor och hjärtan.

Hello world!

Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!

Ambulanta minuter

En cyklande man med låda på pakethållaren trampar envist fram på grusvägen. Det är mycket varmt. Det ser ut att vara en låda av frigolit, kanske säljer han fisk från sin kylbox? Jag kommer närmare och ska just köra om, när jag ser det.

”Minuter till salu”. Igen! Jag ber att få fotografera, och han ställer upp sig. Vi skiljs med glada leenden, men jag glömde att få en förklaring. Jag ville ju gärna veta hur affärerna går, varför han förvarar minuterna i en kylbox, om de har begränsad hållbarhet i värmen osv.

Mere tid

 

Måske er der nogen der lider under vrangforestillingen at det dér med at købe billig tid i Colombia kun er for colombianere? Det er slet ikke tilfældet, som det fremgår af dagens billede. Minutterne leveres til alle destinationer.

Minutter til salg!

Mine kolleger in mente et indlæg på dansk:

Jeg er mange gange kommet forbi dette skilt. Minutter til salg! Forleden dag så jeg det med nye øjne.

Jeg havde lige læst Bentes indlæg på vip-postlisten, hvor hun bl.a. skriver: ”Med de stigende arbejdsbyrder vi i øvrigt er underlagt, så forekommer det mig fornuftigt” (at vi melder os under faglige ”pinde”) – og det fornuftige fører bl.a. til at vi ”bedre kan sige fra over for at vejlede projekter, som ligger uden for vore kompetencer.” Jeg er enig med Bente – og samtidig synes jeg er det trist. Både at arbejdsbyrden er så tung, og, at der derfor ikke er tid til at gøre andet end det man i forvejen kan.

Det er vist godt, at jeg nu er stået af den trædemølle hvor ledelsen kan få sig til at formulere ambitionen at ”alle fastansatte skal føle at de har en pind, hvor de føle sig fagligt inkluderet.” [Det manglende r er ganske korrekt citeret og muligvis også en konsekvens af arbejdsbyrden?] Føle???

Men tilbage til skiltet. Et minut kan fås til 200 pesos, 50 danske øre. Kun 30 kroner for en time! Det må da betragtes som et fund til prisen for den der mangler tid.

Desværre er det kun mobiltelefontid der er sat til salg …

Kolibri

Plötsligt låg den där. En liten duns, och framför mig låg den lilla kolibrin som snabbt och ryckigt brukar undersöka de vita hibiskusblommorna. Om det nu var den som också kom förbi i går? Kanske blev den förskräckt av mitt bläddrande och styrde rakt in i väggen. Den låg blickstilla på terrassgolvet och såg rätt död ut. Jag gick för att hämta grannens 7-åriga flicka så hon fick se en kolibri på nära håll.

När vi kom tillbaka hade fågeln vaknat upp, och satt (stod?) med sina korta ben och plirade. Den såg inte alls rädd ut, trots att jag närmade mig med kameran till bara ett par decimeter. Plötsligt flaxade den till och flög upp och bort, just som jag hade knäppt en närbild.

Kanske ses vi igen.

Besök

Hittills har jag bara skrivit om besvärliga saker på min andra och allvarligare blog Colombiabrev. Men tillvaron i Colombia består naturligtvis inte bara av korruption, fusk och våld. Min vardag är fylld med varma, vänliga och behagliga möten. Jag behöver bara sätta mig på verandan, så kommer de och hälsar på, flygfäna.

Den här stolta tuppen kommer förbi varje morgon och varje eftermiddag. Han är rätt högljudd. I vanliga fall har han också med sig sina fyra fruar, två slanka svarta, en brun och en mullig spräcklig. Ibland får en höna för sig att lägga ett ägg i trädgården eller i köket, om hon kommer åt smita in. Det är bara att tacka och ta emot när det händer.

Ibland lyckas en annan grannes papegoja rymma hemifrån och hälsa på hos mig. Och när grannfrun kommer för att jaga hem honom (?) kraxar han bara lite och sätter sig lite högre upp på en gren, eller i en palmkrona.

Det tar inte så lång tid innan han har gett upp och flyger hem igen, till mat och dryck och sällskap. Ibland ser jag pojkar stå vid vägkanten med en sådan papegoja till salu. Det kan vara lite lockande – det är en ovanligt sällskaplig fågel. Och om man nu inte ens behöver att ha dåligt samvete för att hålla den fången … Men nej, den är verkligen tröttsamt tjatig.

Då är det mer spännande med en kolibri, som också susar förbi dagligen och kollar hibiskusen. Det är en fascinerande varelse, obegripligt snabb och ryckig i flykten, skimrande blågrön och mycket svårfotad.

Så många roliga och vackra fåglar det finns här! Längs strandkanten seglar pelikanerna, och högt over alltihop svävar de svarta profilerna af stora rovfåglar, med skarpa konturer som pappersklipp.

Men min favoritpippi är den blå azulejo, som alltid kommer parvis – den är verkligen blå, som blått kakel – ”azulejo” betyder nämligen just kakel.

Cartagena de las Indias

Dessa turistfoton tog jag för några år sedan, när jag första gången kom till Cartagena. Liksom så många andra var jag överväldigad av den vackra staden … de smala slingrande gatorna i gamla stan, vackert restaurerade hus. Dessa två foton är tagna tidigt på eftermiddagen, när det inte är så mycket folk på gatorna. Förnuftiga människor tar då en siesta för att slippa värmen. Men även om denna turistvision inte är direkt lögn så stämmer den inte alls med hur de flesta har det i stan. De vackra gamla husen är för det mesta uppköpta, t.ex. av rika från Bogotá, förmögna spanjorer, italienare eller exil-colombianer.

De flesta colombianer i Cartagena bor annorlunda. Colombianska (och nordamerikanska) turister föredrar ”Bocagrande”, med höghus, mångfiliga gator med mycken trafik, och folkvimmel på stranden. Som på fotot t.v. nedanför. Förfärligt! Men de flesta i Cartagena bor i områden som på fotot t.h. nedanför. Det är värre.

Foto från tidskriften Cambio