Valfusk 2

Det tekniska valfusket i Colombia är fortfarande utbrett, även om det verkar ha blivit något mindre. Det gäller särskilt några ställen där den folkliga opinionen mot korruption och fusk har vuxit sig stark och där det har funnits starka lokala kandidater som har vågat stå emot. Dessa kandidater står utanför de traditionella partierna, och har med egna listor vunnit borgmästarposter i stora städer som Cartagena och Magangué eller guvernörposten i regionen Cesar.

Men även om dessa ljuspunkter finns, är det samtidigt tydligt att de traditionella, korrumperade politikerna finns kvar, nästan lika starka som förr och lika skamlösa. T.ex. sitter åtskilliga politiker fängslade eller är åtalade för korruption, sammansvärjning och samröre med paramilitära grupper. Det gäller mer än 40 ledamöter av parlamentet, några regioners guvernörer (”landshövdingar”), åtskilliga borgmästare osv. De åtalade parlamentsledamöterna tillhör nästan uteslutande president Uribes stödpartier.

Dessa kriminella politiker, välkända för sin ohederlighet, har direkt stött kandidater i valet 2007. T.ex. fick den nyvalda liberala guvernören Martha Saenz här i Córdoba öppet stöd inför valet från flera politiker som är åtalade eller redan sitter i fängelse. Hon har använt sig av stödet, skrutit med det. Det fungerade tydligen, så hon tackade de olyckliga för hjälpen när valet var överstökat.

Många av de framträdande politikerna kommer från ”klaner”, storfamiljer som både är ekonomiskt, politiskt och administrativt ledande inom en region. Guvernörens son är senator, hans dotter minister, hans bror är företagare och sponsor för presidentens valkampanj. Och då ska man inte förvånas om en kusin är borgmästare i grannkommunen, en annan är byggmästare som fått monopol på skolbyggen i området, en tredje är framgångsrik entreprenör får många kontrakt på vägunderhåll.

Reinfeldts småttiga skattefuskare eller licensvägrare skulle inte platsa här.

Det är svårt att förstå. Banditerna drar röster!

Morot och piska

Det verkar som om det finns två slags mekanismer, lockande och hotande, morot och piska.

De lockande morötterna är inte bara de väldigt enkla, som köp av röster. Det rör sig normalt om mer subtila förhållanden, relationer mellan kandidaten (eller dennes familj) och den röstande (eller dennes familj). Om K blir vald kan R (eller hans kusin) kanske få ett offentligt jobb … och om det går så väl kan K (och hans familj) säkert räkna med att få rabatt när de handlar hos B, som är R’s svåger. Dessa komplicerade nät av beroendeförhållanden finns på överallt: på offentliga arbetsplatser, inom politiken, i affärsvärlden – och sträcker sig mycket ofta in i mer ljusskygga aktiviteter. Paramilitära grupper och narkotikahandel t.ex.

Då närmar vi oss också de hotande mekanismerna. Om R’s nya jobb t.ex. skulle ge honom inflytande på kommunens upphandling kan han räkna med att få besked om hur han bör besluta, för att slippa besvär. Kanske är det K som själv berättar det för R, men det är inte nödvändigt. Det normala är att R följer det goda rådet, utan att tycka att det är något konstigt alls. Men om R skulle tveka eller rent av få för sig att på egen hand besluta något annat – då kan han räkna med att få direkta eller indirekta hot. Någon ringer och säger att han tycker att R har en snygg dotter, det vore ju synd om det skulle hända henne något. Eller kanske säger telefonrösten att han och några kompisar har tänkt sig att ta R med på en utflykt för att diskutera den där upphandlingen. De som står för att verkställa sådana hot är ofta fotfolket i de paramilitära grupperna, resterna av de gamla kända inom AUC eller de nybildade, t.ex. Aguilas Negras (svarta örnarna).

Dessa nät finns överallt och på alla nivåer, från ministrar till kommunfullmäktigeledamöter, från höga militärer till kontorister på den lokala polisstationen, från verkställande direktörer till lumpsamlare, från knarkbaroner till ficktjuvar. Och viktigast av allt: näten går på kors och tvärs, också mellan dessa grupper.

En ful fisk

I en mig närstående kommun ställde en för detta borgmästare upp igen. Han hade inte något egentligt program, och jag hörde inte någon tala väl om honom. Tvärtom fick jag höra åtskilliga historier om hur dåligt han skötte jobbet när han hade uppdraget, och om hur korrupt han var. Han fick ett öknamn, El pez gordo (Den fula fisken). I denna valrörelse etablerade han sin vallokal på byns torg, vid buss- och taxiterminalen. På skylten stod det med jättebokstäver ”Rösta på EL PEZ GORDO!” Han blev vald, med överväldigande röstsiffror.

Från den här byn går alla bussar (och kollektiv-taxi) till regionens huvudort Montería. De brukar alla stanna vid en bensinstation i Monterías utkant. Dagarna före valet erbjöds förbiåkande 60 000 pesos (180 kr) av den fula fiskens valarbetare. Det är en veckolön för riktigt många! Pengarna, sägs det, kom från en av de nu häktade politikerna som är anklagade för samröre med paramilitära grupper. Och den fula fisken själv, han är advokat.

Efter valet har El pez gordo berättat att han visst har ett politiskt mål. Han ska se till att kommunens vägar blir reparerade! Det behövs, måste man erkänna – så det blir intressant att se om det blir av, och i så fall vem som får jobbet!

Valfusk 1

Det är inte inte alltid lätt att förstå de samhälleliga mekanismerna i Colombia. Ta t.ex. valet, valfusket och andra mekanismer som har påverkat röstningen och resultatet. Hur går det till, hur kan man få folk till att rösta mot sin övertygelse – i stor skala? Och hur bär man sig åt för att manipulera resultaten – också i stor skala?

Jag tänker på min egen röstning i svenska val. Båset är ju någorlunda skyddat, och jag står där ensam och petar valsedlar i lämpliga kuvert. Om jag skulle få för mig att lägga flera sedlar i samma kuvert, då upptäcks det förstås genast av rösträknarna. De är naturligtvis hederliga och för säkerhets skull från olika partier. Nej, det är svårt att tänka sig sådant praktiskt valfusk i Sverige.

Och om min arbetsgivare eller svåger eller bankrådgivare skulle få för sig att insistera på att jag röstade på ett bestämt parti eller en särskild kandidat – tja, kanske hade jag inte mod att öppet säga nej. Men jag kunde ju ändå rösta som jag vill!

Varför är det inte så i Colombia? Det är en lång historia och jag kan bara svara delvis. Men först lite om hur man bär sig åt när man valfuskar.

Den mest direkta metoden är att köpa röster. Kontantpriset i de just avslutade valen (lokala och regionala) har enligt mina lokala källor varierat mellan 20 och 60 000 pesos (70-200 kr), det lägre priset för en plats i kommunstyret, det högre för en röst på borgmästare – som här väljs direkt. I många fall sker betalningen in natura, dvs. efter röstningen kan man på avtalat ställe hämta t.ex. ett par säckar cement, eternitplattor eller några brädor. Det är inte alltid diskret, vid valet 2006 kunde jag se folk hämta betalningen från ett bygglager drygt 100 meter från vallokalen.

Men kan tycka att det är osäkert, att köpa röster. Folk kan ju ändå rösta som de vill. Kanske, men få vågar! Och ibland använder röstköparna moderna metoder för att försäkra sig om att röstningen sker som avtalat. T.ex. hände det vid valen 2006 att man från valbåset skulle skicka en MMS – alltså ett foto från mobilen, som visade att valsedeln var “rätt” ifylld. Därför var det i år förbjudet att ha mobiltelefon med sig vid röstningen – men jag såg ingen kontroll alls. Och jag höll ögonen mycket öppna under hela valdagen.

Ett annat sätt är att göra piratkopior av valsedlarna och fylla i dem i förväg åt de röstande – och eventuellt kräva att de visar de oanvända sedlarna när de hämtar betalningen.

Ett tredje sätt är att inte alls köpa röster, men att helt enkelt lägga fler “rätt” ifyllda röstsedlar i valurnan (dvs. den förseglade pappkartongen). Det är lite mer komplicerat, men kanske ett säkrare sätt att skaffa röster. Det kräver t.ex. att man “avtalar” med ett par valförrättare att de ska se till att t.ex. ytterligare 50 personer röstar vid deras valbord. Det kan de göra rätt enkelt eftersom de har vallistorna och under slutspurten bara behöver bocka av ytterligare 50 röstande – och förfalska deras underskrift. Eftersom vallistorna ibland är rätt oprecisa händer det därför ganska ofta att döda och spädbarn vid en närmare kontroll visar sig ha röstat!

Ett fjärde sätt är “röstflyttning” (trasteo de votos). Man kan inte poströsta i Colombia, men om man vet att man på valdagen kommer att vara i en annan kommun, kan man i förväg bli registrerad som röstberättigad där. Detta kan naturligtvis också användas för att taktiskt flytta röster dit de behövs, så t.ex. 50 som bor i kommun X övertalas att rösta på kandidat Y i kommun Z – och får betalt i form av en trevlig bussutflykt på valdagen, med lunch.